5år på dagen.
Caroline Dahlén . 2009-12-26 09:06:31 . Allmänt/Vardag"Jag försökte komma på vad jag tänkte när jag låg där i de svarta, smutsiga, bensin luktande vattnet. Jag tänkte inte på nått, helt sjukt jag vet, men de finns inte så mycket man kan tänka när man ligger där och tror att de är de sista få minuterna i sitt liv. När vi stod där på taket jag och min bror, tittade ner på allt, alla skrikande, alla blödande människor börja jag gråta. Tänkte på syster tänkte på pappa. Christoffer höll om mej och sa att allt skulle bli bra. De va inte lätt att tro de då. "nu har vi nått att berätta när vi kommer hem" sa jag till honom. Efter allt, när vi satt där på berget utan syster och utan pappa. Då kom de inte många tankar heller. inga alls. jag kände mej helt tom. vad skulle man tänka? att man kanske inte hade kvar sin älskade syster? Att man kanske inte hade sin älskade pappa kvar? Ne, dom tankarna ville jag inte tänka. satt där tyst och sa inget alls. hungrig va man oxå, ingen frukost, ingen lunch, inget alls. Men vem hade lust att äta? inte jag iaf! Att se alla de där döda människor, alla döda barn, alla döda mammor och pappor, alla döda syskon va en hemsk syn. Dom bara låg där, Dom såg bleka ut, Dom såg ut att sova. När man gick där kunde man inte göra annat än att se lite extra om de kanske va ens egen pappa eller syster som låg där. Vet inte vad jag hade gjort om de hade varit så. kanske hade jag slängt mej över dom och försökt få dom tillbax, kanske hade jag bara satt mej bredvid och gråtit, Jag vet inte vad jag hade gjort. Efter ett dygn efter gick vi mot hamnen och att sen se sin älskade pappa och sin äskade syster bara stå där och titta på oss, de va så fruktansvärt skönt. Alla börja gråta och kramas. Nu efter allt blir jag tårögd av att se sånna scener i endel filmer. Att få åka därifrån va spännt, ville inte ut på vattnet, ville inte se vatten mer. har till och mer blivit så fjollig att jag inte ens kan se på titanic, klarar verkligen inte av allt vatten, alla skrik. Att höra nån skrika nu efter allt får hjärtat att hoppa till och börja slå fort."
Efter allt de som hände så har min livssyn har förändrats fruktansvärt mycket, och försäker få ut så mycket som möjligt av livet eftersom man faktiskt inte vet när de kommer ta slut. Så mitt råd till dig, ta dagen som den kommer och låt dina nära och kära veta vad du tycker om dom!
(jag vill göra klart för er som läser detta att de inte är synd om varken mig eller min familj, vi överlevde. så därför vill jag heller inte att nån kommenterar något om att de är synd om oss!)
minns den dagen jag med väldigt väl. ringde runt som en idiot och fick tillslut tag på din pappas kollega som berättade att ni va ok och att ni levde. minns när vi träffades hemma hos helena när du äntligen kom hem. blir tårögd bara jag tänker på det. du betyder så fruktansvärt mycket för mig carro, och det vet du! de har du alltid gjort och kommer alltid att göra. du är min bästa vän i livet. älskar dig!
Jättefin text.
Starkt av dig att berätta. har tänt ett ljus för alla dem som omkom idag.
mvh
http://cervinfoto.blogspot.com
vad för kamera har du? :)
Vilka bilder du tar människa!
Du är grymt duktig caroline.
Apropå texten.. finns inga ord. Du fick fram alla känslor på den där korta texten. Och så som din livssyn är nu så borde alls vara, då skulle man uppskatta allt och alla runt omkring. Jätte bra!
Vilken upplevelse... Och vilken tur ni hade i oturen. Jag antar att man får ett annat perspektiv på livet.