(min älskade syster och jag från 2008)

 

Idag är det ganska tyst här hemma här hemma, vi pratar inte så mycket om den här dagen. Jag tror inte att det är många av er läsare som vet om att jag är en av de som var med i tsunamin i Thailand 2004. Jag har inte gjort det till en stor grej som endel andra, jag överlevde, jag och min familj mår bra. Det är det som räknas, iår tänkte jag låta er läsa en bit ur en text som jag skrev ca ett år efter detta.

"Jag försökte komma på vad jag tänkte när jag låg där i det svarta, smutsiga, bensin luktande vattnet. Jag tänkte inte på något, jag var helt tom, men de finns inte så mycket man kan tänka när man ligger där och tror att det är ens sista få minuterna i sitt liv. När vi stod där senasre på taket jag och min bror, tittade ner på allt, alla skrikande, alla blödande människor började jag gråta. Tänkte på syster och pappa som var kvar i huset när jag och Christoffer sögs ut ur rummet. Christoffer höll om mej och sa att allt kommer bli bra. Det va inte lätt att tro de då. "nu har vi nått att berätta när vi kommer hem" sa jag till honom. Efter allt, när vi satt där uppe på berget utan syster och utan pappa. Då kom det inte heller många tankar, inga alls. jag kände mej helt tom. vad skulle man tänka? att man kanske inte hade kvar sin älskade syster? Att man kanske inte hade sin älskade pappa kvar?  Vi satt där tysta och sa inget alls. Att gå ner från berget nästa morgon och se alla döda människor, alla döda barn, alla döda mammor och pappor, var en syn som fortfarande finns kvar i mitt minne. Dom bara låg där, de såg bleka ut, de såg ut att sova. När man gick där efter stranden kunde man inte göra annat än att se lite extra ifall det kanske var ens egen pappa eller syster som låg där. Vet inte vad jag hade gjort om de hade varit så. kanske hade jag slängt mej över dom och försökt få dom tillbaka, kanske hade jag bara satt mej bredvid och gråtit, jag vet inte vad jag hade gjort. Vi gick mot hamnen och att sen se sin älskade pappa och sin äskade syster bara stå där och titta på oss, det var helt overkligt. Alla börja gråta och kramas. Nu efter allt gråter jag av att se sånna scener i filmer. Att få åka därifrån va spänt, ville inte ut på vattnet, ville inte se vatten mer. Så fort jag hör någon skrika eller ser ut att springa ifrån något får hjärtat att hoppa till och börja slå fort."

 

 

Ni är så fina :)

Ursh, det är verkligen något hemskt du har vart med om, men förhoppningsvis så gör sånt en oftast en starkare, iallafall inom sin tid när det fått sjunka in.
Man lär sig att respektera sådant som vi människor inte kan påverka, naturen. Respekten gör en starkare och man får en annan förståelse.

Massor av kramar till dig och din familj!

Usch vad hemskt. Styrkekram <3

Ditt inlägg berör mycket.. Stor kram

fy vad hemskt!

Utrolig sterkt å lese! Så bra det gikk bra med dere i hvertfall!

Hemskt.. Verkligen.. :/ men tur att ni alla överlevde.

Lite tårar...
Stor kram till dig och er! Väldigt svårt att sätta sig in i de fruktansvärda känslorna.
Kramar <3

Åh så hemskt! Vilken tur att ni alla klarade er!

Kan inte ens tänka mig..!

Åh usch!! Visste inte att du var med där! :( Så hemskt att först inte veta om du själv skulle överleva och sen inte veta hur det gått för de andra i din familj. Och se all förödelse efteråt. Det är svårt att föreställa sig hur det måste ha känts. Jag hade varit i Thailand november och december det året men jag och mina kompisar åkte hem två dar innan jul. Jag ville inte hem och försökte övertala dem att stanna kvar. "kom igen, vi firar jul och nyår här istället" tyckte jag. Men alla andra ville hem och fira jul hemma. Är så glad att jag inte lyckades övertala någon att stanna med mig för då hade vi ju varit där. Minns hur konstigt det var att sitta där hemma i tryggheten och titta på nyheterna och tänka att jag kunde ha varit där. Och att jag nyss var där, i paradiset, och nu var allt förstört och människor chockade, skadade och döda. Och jag undrade hur det gått för alla vi träffat under resan som vi visste fortfarande var kvar. Det var så overkligt! Och då kan jag inte ens föreställa mig hur du hade det. Oj vilken lång kommentar det här blev! Vad tur att det gick bra för er i alla fall! Styrkekramar!!

<3

Usch så hemskt, men vilken tur du hade! Kramar till dig och din familj! <3

Oj jag visste inte att du varit med om tsunamin. Vad underbart att ni klarade er allihopa.

Jag hade en arbetskamrat som var där med sina döttrar och de klarade sig alla. Döttrarna berättade om upplevelsen och att deras mamma tagit det hårt och blev sjukskriven efteråt.

Kram

<3

♥
Vad ska man säga/skriva när man får läsa detta, det skär i hjärtat att få bara läsa allting, att få vara med om händelsen måst ha varit bedrövligt (milt sagt). Kan tänka mig att det är hemska minnen men som ändå slutade lyckligt ♥

Så fruktansvärt. Fy fan. Vilken fruktansvärt tur att ni överlevde. De flesta känner någon som var där, skiit vad stort det var, så många som berördes och som drabbades. En katastrof på alla sätt. <3

Vackra bilder. Du och sin syster är sjukt lika! Tvillingar kanske? Jisses vad fina ni är.
Sköt om er!

fy fan jag beklagar verkligen allt du och din familj fick uppleva där och alla människor som faktiskt inte klarade sig.
Det måste vara en fruktansvärd händelse att ha i sitt minne, men va skönt att ni klarade er allihop

Om man inte har varit med om det själv så går det inte ens att föreställa sig de hemska saker som du och många andra har fått uppleva. Din familj hade verkligen tur som fick stanna kvar men det måste varit fruktansvärt att se döda människor. Man ser det på film men att se sånt i verkligheten måste vara fruktansvärt. Jag är otroligt glad att du fortfarande är kvar här idag och kan dela med dig av alla dina underbara bilder. Ska bli kul att få följa dig 2013. Gott Nytt År fina du!